Till Pep Guardiola, kan det kännas som de mörka krafterna montering på den andra sidan av staden. Hans nya hemmaplan, Manchester Citys Etihad är på exakt motsatta änden av utkanten av Manchester från United Old Trafford. Men fågelvägen, det är fortfarande bara cirka fyra miles. Nära nog att gå, om du har en och en halv timme att döda.

Det känns inte som en hel del avstånd mellan honom och några av hans största rivaler i spelet. Det finns Jose Mourinho, naturligtvis, prålig och slip uber-chef, utkommit sin första karriär fel i sin tredje säsong med Chelsea, där han gick från försvararen till paria på några månader. När Mourinho var ansvarig för Real Madrid, och Guardiola i Barcelona, ​​kämpade de episka strider.

Guardiola och hans paradigmskiftande tiki-taka var darlings i spelet, skjuter ifrån gränserna för möjligheten på den tomma duken av en fotbollsplan. Men mitt hjältarna måste stå skurkar. Och det är där Mourinho var glad att tvinga, konstruera en lika överväldigande Real team som gärna kasta sig i rollen av hälen, spelar cyniskt och fysiskt - smutsig när de var tvungna att - men mestadels fastnat superhjälte manus och bara föll kort.

Mourinho hade gott om anledning till fiendskap. Barca var det första laget att göra honom till en coach, när Louis van Gaal främjas honom från översättare. Men han hade aldrig fått en spricka på sin gamla klubb när han hade kommit som en chef i sin egen rätt. Och på Barca, de fortfarande dismissively kallad honom som "Traductor" - översättaren, alltid minskar honom till hans låg profil början. Så han gick med i andra spanska ångvält och började rasar mot upprättandet av denna tid.

Pep och Mou, som de förkortas till spar i pressen. Och ibland i köttet samt. Kanske det var teater, men vad är professionell fotboll om inte teater?